TULKÖRT – VINCETOXICUM HIRUNDINARIA

Artikel av Per Stobaeus från nr 1 2006 i Karlsöbladet

Pdf-version

Tulkörten är en karaktärsväxt i det gotländska landskapet. Den har ett kraftigt rotsystem, är mycket torktålig och trivs därför på stenig och starkt solbelyst mark. På Stora Karlsö är den vanlig, vilket observerades redan av Linné när han besökte ön 1741.(1)  Familjen tulkörtsväxter, Asclepiadaceae, företräds i Skandinavien endast av en vildväxande art, tulkört, men där ingår två kända krukväxter: doftranka, som härstammar från Madagaskar, och porslinsblomma, som ursprungligen kommer från Australien.

Vad betyder ordet tulkört? Namnet tulkegräs upptecknades av Linné på Fårö.(2)  Tulk, tolk är det gotländska namnet på rödbena. Enligt Linné var tolk en gotländsk benämning på roskarl.(3)  Tulkörten är alltså uppkallad efter någon av dessa fåglar. Språkforskaren Carl Säve (1812–1876, bror till den mer kände folkminnesforskaren Per Arvid Säve) skriver följande i en uppteckning av gotländska växtnamn: "Tulka-gras. Detta namn tillhör endast Fårö. Namnet är taget af Tulk, m. = en liten fogel af beccasin-slägtet (Tringa) [= rödbena], kanske derför att gräset växer på de steniga, torra och öde stränderna nära hafvet i största myckenhet, att således tulkän deribland gerna uppehåller sig, så länge han har små ungar. Eller ock emedan man i forntiden liksom på måfå tilldelade någon ört åt något djur, som dess tillhörighet, hvilket ofta tyckes varit händelsen."(4) 

På svenska fastlandet har tulkörten i äldre tid kallats svalrot eller svalört, vilket är översättningar av tyskans Schwalbenwurz. Den tyske botanisten Otto Brunfels gav 1532 växten detta tyska namn jämte den latinska beteckningen Hirundinaria (av hirundo, svala).(5)  Namnen syftar enligt Brunfels på att den uppspruckna fröbaljan med sina ulliga frön liknar en flygande svala. Kan det vara så att man på Gotland har bildat namnet "tulkegras" i anslutning till "svalrot", eftersom rödbenan liksom svalan har spetsiga vingar?

Tulkörten var känd i antiken som läkeväxt. Romaren Plinius d.ä. skriver i sin Naturalhistoria 27:35 att örten, som han kallar Asclepias, är verksam mot ormbett. Ordet är bildat av Asklepios – namnet på den grekiske läkedomsguden, som har en orm till attribut. Man använder enligt Plinius rötterna, som läggs i vin eller direkt på såret. Hans recept rekommenderades av den italienske läkaren Pietro Andrea Matthioli 1571 mot bett av ormar och galna hundar. Denne kallade växten Vincetoxicum, vilket betyder "Besegra giftet!".(6)  I upplysningstidens Sverige ville man använda tulkörten för andra nyttiga ändamål. Enligt en artikel från 1774 av Petrus Holmberger(7)  kan den användas som spånadsväxt. Den har fördelarna att den är flerårig och kan odlas på mager och solbelyst mark. Stjälkarna skall rötas och bråkas som lin. Dessutom är dunet från fröna användbart som stoppning i dynor, skriver Holmberger. Linné skriver i Materia medica 1749 att Asclepias har en svett- och urindrivande effekt.

Man bör dock avråda från dessa kurer. Tulkörten innehåller nämligen ett för ryggradsdjur nervförlamande gift och undviks därför av fåren. När den blir gul på hösten går dock giftet ur växten, och då kan man se att fåren tar ett och annat blad. Linné skriver i Flora Svecica att växten äts av hästar när den blivit frostbiten. På Öland kallades den horskonung (av hors = häst).(8)  Ett djur som däremot till stor del lever av tulkört är riddarskinnbaggen, som är mycket vanlig på Gotland och Stora Karlsö. Detta är en kyrksam varelse, som fått sitt gotländska namn körkmack av att den övervintrar i byggnader, särskilt kyrkor, där den är skyddad mot vädrets växlingar. Riddarskinnbaggen äter både som larv och i vuxet stadium tulkörtens blommor och omogna och mogna frön. Födan gör baggen själv giftig och ger den ett gott skydd mot fåglar. De känner igen insekten på dess iögonenfallande och skräckinjagande röda riddarsköld med det svarta mönstret.(9) 

(1) Carl Linnæus, Carl Linnæi öländska och gotländska resa år 1741,
red. Carl-Otto von Sydow, Stockholm, 1975, s. 260.
(2) Linnæus, s. 196.
(3) Linnæus, s. 202.
(4) "Gotländska Blomsternamn och Blomstersägner m.m., som ännu brukas
derstädes; jemte försök till förklaringar af C. Säve 1845", s. 8, handskrift i
Göteborgs universitetsbibliotek, kopia i Landsarkivet i Visby, Avskriftssamlingen 183.
(5) Heinrich Marzell, Wörterbuch der deutschen Pflanzennamen IV,
Stuttgart & Wiesbaden 1979, sp. 1153.
(6) Marzell, sp. 1153.
(7) Petrus Holmberger, "Några vildt-växande Svenska Örters hushållsnytta",
Kongl. Vetenskaps Academiens Handlingar XXV, Stockholm 1774, s. 250–252, 250–258.
(8) Carl von Linné, Svensk flora, Flora Svecica, Stockholm 1986, s. 68 f.
(9) Christer Solbreck, Flight habits and environment of a seed bug, Lygaeus equestris (L.),
Stockholm 1975; Otto Kugelberg, Food relations of a seed feeding insect, Lygaeus equestris (L.),
Stockholm 1977; Birgitta Sillén-Tullberg, Behavioural ecology and population dynamics of an
aposematic seed bug, Lygaeus equestris L., Stockholm 1982.