ALKORNA – NORDENS PINGVINER

På Stora Karlsö domineras fågellivet av alkor. Tre arter av familjen alkfåglar är representerade, nämligen sillgrissla (Uria aalge), tordmule (Alca torda) samt tobisgrissla (Ceppus grylle). Sillgrisslorna är de mest kända och omskrivna alkorna på ön med sina c:a 6500 par. Tordmularna är faktiskt ännu talrikare med en population om c:a 7500 par, medan tobisgrisslan häckar med numera blott ett halvdussin par.

Det gotländska namnet för sillgrisslan är "spissnäbb" vilket åsyftar näbbens spetsiga form. Ryggfärgen är djupt svartbrun och undersidan lysande vit. Sillgrisslorna häckar på små klipphyllor och i klintgrottor på ön. Grottorna Korphålet, Rindhålet, Mistlursgrottan och Lushålet ligger i Västerberget under fyrplatån och är alla belägna så, att det är fri inflygning från sjösidan. I dessa grunda grottor häckar mängder av sillgrisslor.

Stora Karlsös talrikaste alkfågel är numera tordmulen. Arten häckar längs den svenska Östersjökusten i övrigt främst på Bonden i Ångermanland och längs Höga Kusten, men också i Stockholms skärgård. Tordmularna har kolsvart rygg och en relativt kraftig, svart näbb med ett vitt streck, som börjar vid ögat och går ut över näbben. Detta vita streck trodde man förr var ett spår efter spillning och att avföringskanalen låg vid ögat. Därför kallas tordmularna för "törd" på Gotland. Törd betyder smuts på gotländska.

Östersjöns minsta alka, tobisgrisslan, är helsvart med en lysande vit vingspegel. Benen och fötterna är bjärt illröda, vilket avslöjas när fågeln dyker. När den öppnar sin smala vassa näbb lyser även gapet klarrött! Denna lilla vackra alka, som tidigare häckade ganska allmänt längs Gotlandskusten, har gått kraftigt tillbaka under de senaste decennierna. Orsaken torde vara dels oljeutsläpp, dels att fåglarna fastnar i fiskeredskap. På Stora Karlsö har tobisgrisslan sedan 1960-talet minskat från c:a 40 par till ett halvdussin par.